Den sprudlande växtligheten under våren och sommaren övergår under hösten till ett grönbrunt landskap i stort eller smått. Under vintern transformeras växtligheten ytterligare en gång då gräs och blommor vissnar ner helt och blir mer eller mindre blekt beigegulbruna (eller hur man nu ska beskriva färgnyansen). Växterna föds, frodas, tappar kraften för att till slut ge upp och hoppa av tidens resa mot framtiden. Många växter finns bara en säsong/har bara ett liv. Detta går att jämföra med ett människoliv, men jämförelsen haltar också. En väsentlig skillnad är att de flesta av oss får uppleva ett 80-tal år/årstidscykler.
Tycker att det är lite märkligt att gemene man energiskt fotograferar knoppar och nyutslagna blommor medan de flesta mer eller mindre helt negligerar växterna när de fått märken, fläckar, tappat några kronblad, börjat sloka osv. För visst är växterna vackra även om de inte är nyutslaget perfekta? Och varför fotograferar vi små barn så intensivt, medan man allt eftersom år går har färre och färre bilder av sina barn i familjealbumet/datorn? Förvisso blommar (!) fotograferandet av barnen upp vid särskilda tillfällen som skolavslutningar, studentfirande, bröllop osv. men det är oftast undantag som bekräftar den nedåtgående takten i fotograferandet av barnen. Så fotografera ofta dina barn, föräldrar, släktingar och vänner -- även i vardagslivet och på de enklaste träffarna/utflykterna! En dag är det för sent...
Som illustration till denna lilla betraktelse serverar jag några bilder från förra helgen. Jag gick som så ofta helt utan plan utåt Hollstorp. Upptäckte "plötsligt" vackra vissnade växter som stack upp eller mer eller mindre låg ner i den lilla snön som fanns här tills helt nyligen.